Fördjupad reflektion efter förskolechatt

Pedagogisk dokumentation

Jag fick en fråga under förskolechatt om barn har inflytande när vi dokumenterar. Om barn kunde välja, påverka valet av dokumentation. Det handlar inte om att de får möjlighet att välja. För mig är det en självklarhet och jag hoppas det är det för mina kollegor runt om i Sverige också. De har rätt att godkänna vad vi dokumenterar. Vi måste fråga dem och få dem aktiva i dokumentationens olika faser. Dokumentation skapar vi tillsammans när det fungerar optimalt. Det innebär att barn har rätt att bestämma vilka bilder som visas. Vilka texter som används. Gärna också hur dokumentationen ska ske. De har också möjlighet att påverka oss vill barnen att vi ska dokumentera får vi vuxna hitta en form som passar. Vi kan inte säga vi får se utan vi vuxna måste tänka ut ett sätt att anpassa.

Rithörna

Idag ritade barnen teckningar. Jag frågade om jag fick sätta upp dem och spara dem. Det var bara det att barnen var mitt inne i en lek. Teckningarna skulle användas som shoppinglista när barnen gick till affären. När jag fick det klart för mig, fick jag tänka om, istället tog jag kort på teckningarna. Barnen fick åka rutschkana med teckningarna. De blev skrynkliga och välanvända under lekstunden och de packades under vagnen tillsammans med andra viktiga saker. Lyckliga barn fick skapa vidare i leken och jag fick dokumentera, barnen tittade på teckningarna och godkände processen. För mig är det ett exempel på barninflytande och delaktighet. Tillsammans vidgar vi vyerna och tänker nytt även med vardagsdokumentationen.

Dokumentationen används av barnen i verksamheten. Förhoppningsvis utformar barnen dokumentationen. Våra barn frågar ofta och kommer med egna idéer  Det är en process som vuxit fram i vårt arbete. Vårt årstidshjul är exempel på hur man kan återanvända vardagsdokumentationen eller dagdokumentationen som jag är van att kalla den. Barnen har fått reflektera och filosofera när vi läser böcker. Detta är viktigt för att kunna knyta samman språket och omgivningen. Att förstå vad språket betyder i böckerna och hur innehållet kan appliceras i den egna omgivningen. En tag läste vi Kråkeböckerna av bl a Linda Palm, I den boken gjorde Kråke ett årstidhjul där han och hans mamma satte upp årstidminnen i hjulet. Barnen blev inspirerade och ville göra en egen. Vi kom fram till att bilder tagna i verksamheten var bra att använda för att minnas vad vi gjort under de olika årstiderna. Det förenklade också för barnen att veta vilken årstid det var. I den här processen har barnen själva valt bland bilderna, och monterat upp dem tillsammans. De har påmint och föreslagit aktiviteter de ville ha med. Barns inflytande och reflektion är tillsammans fantastiska arbetsverktyg.

Årstidshjul

Ped dokumentation utomhus låter spännande. Det skulle jag vilja ser mer av. Under förskolechatt förstod jag att en del förskolor visar dokumentation utomhus. Nya intressanta tankar för mig. Vardagsdokumentation är också viktigt. Den frågan kom upp många gånger under gårdagens förskolechatt. Barn har säkerligen ingenting emot att bli sedda på kort, snarare vill de se sig själva. Jag tror också de vill berätta vad de vill och gjort i sin vardag. Något man twittrar under dagen eller på bloggen tilltalar säkert de flesta föräldrar. En utvidgad kommunikation helt enkelt.Dagens barn växer upp i ett digitaliserat samhälle. De blir vana vid att medier och teknik finns med i vardagen. Jag menar alltså absolut att vi ska dokumentera och att vi ska använda IKT-kommunikation. Det är en naturligt del av samhället och de föräldrar vi möter använder IKT-kommunikation. Men kanske är det vi pedagoger som ska tänka ett steg längre. Hur vill barn bli ihågkomna, vilken text vill de läsa om sig själva från barnaåren som vuxna. Vi förskolepedagoger har ett etiskt ansvar att tänka längre än bara för närmsta åren eller för stunden.

Mina föräldraerfarenheter

Jag är stolt mamma till en flicka på nio år med dubbeldiagnos, hon har ADHD och autism samt ett ovanligt syndrom. Mina erfarenheter från förskoleåren är skiftande när det gäller bemötande, förhållningssätt och dokumentation. När hon var liten saknade hon kommunikationsmedel. En synnedsättning och mycket problematik med öroninfektioner innebar att hon kommunicerade med kroppspråk tills hon fyllde tre år. Idag har hon språk. Hennes starka sida har varit hennes skapande. I dokumentationen i portfoliopärmar och enskild dokumentation har det funnits positiv dokumentation. Många är de gånger jag kommit till förskolan och tittat på fina dagdokumentationer uppsatta i hallen. (Från skolvärlden där hon går idag, finns mer positiva exempel). Där förväntade jag mig att finna bilder också på henne. Oftast har det funnits en eller två bilder på henne men desto mer på hennes kamrater. Nästan alltid har hon varit själv på bilderna eller haft en vuxen bredvid  Enskilda pedagoger har gjort ett fantastiskt jobb men hur mycket bilder som funnits har varit beroende på vilka fröknar som varit hennes. Vilka pedagoger som engagerat sig och sett hennes framsteg.

Vid förskolans utställningar har det varit samma sak, något enstaka föremål eller bild men rätt få i förhållande till andra barn. Efter respons på mina föreläsningar och mitt engagemang i föreningar och nätverkande i olika forum.Vet jag tyvärr, att vi inte är själva om att ha blivit särbehandlade. Om att ha barn som inte blivit förstådda. Varför är det så? Är det för att de inte vill exponera barnen på ett negativt sätt eller vad det beror det på? Hade mer fokus på processer skapat annorlunda fokus. Kanske, eller jag skulle säga mer fokus på lärande. På upptäckande. Alla barn har något de vill förmedla till oss. Alla barn lär sig även om inlärningen kan se olika ut och vara på olika nivåer. För mig handlar det också om nyfikenhet och engagemang. Om att förundras över alla barns möjligheter. Ibland kan kameran erbjuda tillfällen att fånga processer, processer där svaren inte är förutbestämda. Över en bild kan pedagoger reflektera om vad barn lär sig och mötas i olika perspektiv. Bilder och diskussion kan erbjuda nya upptäckter. Jag tycker det är viktigt att vi också talar om det som är tabu i förskolan. Om ämnen vi inte alltid vågar närma oss. Kanske är etiken och etiska perspektiv på dokumentation ett sådant ämne. Det känns ändå viktigt att lyfta det till diskussion.

Hur ser det ut i dagdokumentationer, vilka barn fotograferas? Barnen i din närhet hur fotograferas de och uppmärksammas. Vilka barn fotograferas, kanske framför allt då i den snabba vardagliga dokumentationen. Är alla barn med. Finns det några barn som visas mindre än andra. I så fall varför?
Detta tycker jag vi pedagoger måste fråga oss dagligen och uppmärksamma.
Är det för att de inte vill exponera barnen på ett negativt sätt eller varför förekommer det?

Positiva exempel är bra och mycket glädjande. När jag hör om åttaåringar som med glädje läser sina portfoliopärmar och ser tillbaka på förskoletiden med glädje och positiva minnen blir jag glad. Jag skulle önska att alla åttaåringar hade de erfarenheterna. Att vi når nolltolerans när det gäller kränkningar och särbehandling i förskolan. Jag vill att alla barn ska känna så.
Det är en viktig uppgift för förskolan att lyfta positiva exempel, från pedagogisk dokumentation till verksamhet. Jag vill se den svenska skolan och förskolan lyfta. Jag tycker pedagogisk dokumentation är ett kraftfullt verktyg. Vi pedagoger behöver dock tänka igenom vad vi vill visa i dokumentationen. Vad vill vi visa och hur vill vi använda det?

Mina egna föräldraerfarenheter har berikat mig som pedagog och vidgat mina perspektiv. På min andra blogg går det följa mina privata erfarenheter och mitt engagemang i nätverket för Sällsynta diagnoser. På denna blogg kommer jag ha en professionell hållning först och främst. Eftersom jag ville besvara några av frågorna och kommentarerna på förskolechatt valde jag att i den här texten lyfta lite av mina erfarenheter som förälder. Föräldraperspektiv och personliga erfarenheter naturligtvis påverkat min yrkesroll och mina värderingar. Det har också lett till att jag valt att vidareutbilda mig. Först genom mina studier i handikappvetenskaps med inriktning mot autismspektrum. Jag tycker det är viktigt att förstå hur barn och vuxna med funktionsnedsättningar tänker. Det är viktigt att visa att alla kan. Det är oerhört viktigt att alla barn i förskolan blir synliggjorda och lyssnade på. Genom pedagogisk dokumentation kan vi visa att det finns olika sätt att lära. Olika sätt att vara. Pedagogisk dokumentation handlar inte bara om att visa verksamheten. Det handlar om att kommunicera bjuda in föräldrar och barn till delaktighet i vardagen. Det handlar om lika värde.

Detta har lett till beslutet att vidareutbilda mig till specialpedagog. Min underbara dotter och de barn jag mött både genom mitt ideella engagemang och i yrkessammanhang har fått mig att tycka att de etiska perspektiven är mycket viktiga att ställa sig i bland annat den pedagogiska dokumentationen.