Att tala inför andra
Här om kvällen tog jag mig äntligen tid att lyssna på en twitterväns sommarprat.
Linda Palm bjöd på många klokheter om läsning och om livet. I programmet nämner hon hur svårt det kan vara att släppa det invanda och prova något nytt. Alla har vi väl känt den nervositeten som kommer när det är dags för oss att prova något nytt. När vi ska anta en utmaning som föreläsning eller föredrag är det lätt att känna nervositeten komma krypande och naturligtvis tror iallafall jag att alla ser. Men verkligheten är att mina åhörare inte märker hur nervös jag är på insidan. Efteråt brukar det kännas fantastiskt bra.
Jag var och lyssnade på en klok präst i Domkyrkan för ett par månader sedan som sa något mycket klokt angående självförtroende. Ofta har vi personer vi ser som förebilder i livet. Personer vi ser upp till och beundrar. Så tänker ni kanske precis som jag tänkte, så där duktig, proffsig skulle jag också vilja vara. Det där gjorde hen så bra. Men den kloka prästen summerade det med att om vi har någon vi ser ut till, har vi också utan att vi är medvetna stråk av likhet med den personen som är vår förebild. Det handlar mer om att lita på oss själva. Vi påminner redan om förebilden och skapar oss förutsättning som vi inte är medvetna om. Vi kan så mycket mer än vi själva tror om vi bara vågar försöka.
Den bilden vi bär i vårt inre är inte samma bild som speglas i det yttre. Om vi själva tror att vi inte kan så mycket kan vi vara övertygade om att i verkligheten kan vi betydligt mer. Det handlar om att våga tro på sig själv och sina egna möjligheter.
Våga
För fem år sedan tog jag steget att sätta mig på skolbänken igen och börja läsa distansutbildning på högskolan. Jag var osäker på om jag skulle klara en kurs men ville ifallall prova. I bakgrunden fanns en önskan att vilja handleda andra människor. Att lära mig mer om inlärning för att kunna förstå bättre, hur vardagen fungerar för människor med olika funktionshinder. Att göra något för unga som inte tror att de kan något, en vilja att inspirera. Att vilja hjälpa till i familjer och skola för att elever med npf ska få det bättre. Det handlar om att se möjligheter och att våga blicka framåt. Önskan att hjälpa andra med samtalsstöd ledde mig vidare till en handledarutbildning. Maken stöttade med feedback och korrekturläsning och det kändes fantastiskt skönt efter kursen att ha genomfört det. Sucsesivt har det blivit fler och fler kurser och så småningom en längre utbildning på högskolan. Att känna självförtroendet växa är läkande och utvecklande. Om vi stannar vid det som är tungt och jobbigt är det lätt att fastna i egna tankar. Men lyfter vi blicken kan växande äga rum. För att det ska ske behöver du tro på dig själv en liten smula, iallafall såpass mycket att du vågar prova något nytt.
Förebilder
Fånga upp en förebild. Kanske en duktig pedagog eller någon annan kreativ förmåga. Under kursåren i Växjö har jag förstått att för att bli en bra pedagog är det viktigt att växa inåt. Att brottas med sina egna svårigheter och tillåta sig att våga möta kritik. Förbättra bilden av sig själv och sina negativa tankar är ett steg att ta sig en bit framåt.Istället för att ha låga tankar om sig själv tycker jag det är viktigt att prova sina vingar. Ta steget, sök jobbet du inte riktig tror att du är behörig till. Det värsta som kan hända är att få nej. Sök kursen du är nyfiken på men inte vet om du klarar av. Satsa på kompetensutveckling. Tänk positivt om dig själv. Prova något du inte tror att du kan, be någon hjälpa dig om det är svårt. Tillsammans skapar vi positiva ringar och visar att det går att få det bättre, må bättre.Jag tror att vi behöver förebilder och framtidshopp att sträva emot. När den inre självkänslan får växa växer även den yttre. Den föder en ryggrad och självförtroende i mötet med andra människor. Bättre självförtroende kan bara vi själva skapa och det måste börja inifrån.
