Inskolning - men sen då

Det är nytt läsår och för många av oss som arbetar i förskolan eller skolan är det inskolningstider eller introduktionstid om vi föredrar den benämningen. I veckan har jag läst debatten om inskolningen med stort intresse. Jag har också sett inslaget om inskolning på Nyhetsmorgon på TV4.

Linda Linder och Katinka Leo i Nyhetsmorgon
Foto från TV4

I inslaget i Nyhetsmorgon nämner Linda Linder och Katinka Leo vikten av att skapa dialog och relationer till föräldrarna under inskolningstider. Linda och Katinka menade att förskollärare har en professionell kunskap om barn och mycket erfarenhet. De gör sig bästa för att barnen ska trivas i förskolan. Det är viktigt att barnen möter en spännande verksamhet i förskolan oavsett ålder. Förskolan har länge använt av traditionell inskolning som bygger på att barn under en två veckorsperiod tränas i att lämnas korta stunder tillsammans med en ansvarspedagog. Idag talar många psykologer och sjuksköterskor vikten av anknytning. Malin Broberg  är en känd förespråkare för anknytningsteorin och menar att det är för lite med några få dagar för att barnen ska hinna knyta an till pedagogerna. Det är viktigt menar de som förespråkar anknytningsteorin att det finns en ställföreträdande vuxen som kan ersätta föräldern och trösta när det lilla barnet är ledset. Många pedagoger i förskolan menar att en föräldraaktiv introduktion är den bästa metoden. Under tre till fem dagar finns föräldrarna med hela tiden och hjälper barnet in i verksamheten. Det är föräldrarna som bestämmer när barnet ska vara själv på förskolan. De som förespråkar den föräldraaktiva metoden menar att den bäst överensstämmer med intentionerna i läroplanen, och menar att föräldrarna ska introduceras i verksamheten.

Jag menar att oavsett hur inskolningen är organiserad och vilken metod förskolan använder, är det förskolans uppdrag att hjälpa alla barn komma tillrätta i gruppen. Alla förskollärare måste vara professionella och ta hänsyn till både barns individuella förutsättningar och föräldrarnas trygghet. Vår förmåga att skapa dialog och kommunikation med föräldrarna kommer påverka hur barnet kommer uppleva sin förskolevistelse över tid. Oavsett hur stor gruppen är eller hur många vuxna det är i förskolan ska vi finnas nära barnen och hjälpa dem acklimatisera sig i verksamheten.Det är förskollärarnas och arbetslagens ansvar att planera en verksamhet med kvalité trots att det pågår inskolning. Under inskolningstiden och uppstarten av ett läsår är det viktigt att arbeta för att hela gruppen ska utveckla en samhörighet och gruppkänsla.  .

Det är länge sedan mitt barn började förskolan men erfarenheterna från förskoletiden har jag tagit med mig in i min professionella yrkesroll. Jag tycker debatten om inskolning ofta utgår från ett bristtänk. Barnens behov av tröst och trygghet ställs mot en stimulerande och utmanande miljö. Istället för att vi diskuterar vad vi egentligen menar när vi talar om talar om anknytning. Att pedagogerna kanske lätt förlorar tålamodet och blir arga på barn som gnäller för att kommunicera sina behov.
Idag är det mer än 10 år sedan hon började förskolan men jag kommer fortfarande ihåg hur inskolningen och senare även själva förskolevistelsen ställde allt jag kunde och tyckte om förskolan på sin spets då ingenting utav det jag lärt mig som professionell fungerade för mitt barn i förskolan.

Särskilt väl minns jag hur det var när vi skulle lämna första gången under inskolningen. Runt om oss lämnade flera föräldrar sina ledsna barn på gården. Men vårt barn satt mitt i en sandlåda med ett stort leende och tittade på löven som ramlade ner från träden strax intill henne. Mönstret upprepades under flera dagar och hon var aldrig ledsen när vi lämnade eller hämtade. När hon var liten var det också svårt för henne att känna igen ansikten eller lära sig namnen på kompisarna i gruppen. Istället kände hon igen färgen på tröjan som pedagogen hade på sig eller deras olika sätt att prata och tala. Självklara saker som att tala om att hon behövde hjälp med kläderna eller att hon frös om händerna var svårt då det kom nya vuxna som hon inte kände. Tryggheten i att bli förstådd handlade för vårt barn inte bara om att någon var beredd med ett knä eller tröst utan lika mycket om hur pedagogerna kunde lyssna in vad hon behövde. Hur pedagogerna bemötte henne spelade stor roll för hur hon upplevde sin vistelse i förskolan och det hade stor betydelse hur pedagogerna kommunicerade hennes behov till nya kollegor. De pedagoger som kunde bygga relationer till henne och som gav henne tid att vara en i gruppen blev också avgörande för hur hon minns och talar om sin förskola i efterhand.

Tillsammans med mina professionella erfarenheter har föräldrainsikterna bidragit till att jag tycker att relationer och kommunikation är oerhört viktig. Dialoger och kommunikation till barn och föräldrar ger förutsättning  för vilken trygghet och kvalité som utvecklas i gruppen. Det handlar om relationsarbete men också om rättigheten att få förmedla sina behov till de vuxna runt om i omgivningen. Bara för att det finns en relation och trygghet till pedagogerna är det inte självklart att det alltid är så. Trygghet handlar inte bara om känslor utan också om att våga ställa frågor, våga tala om vad man behöver och att få vara en person i gruppen utifrån sina individuella förutsättningar.