Vill du leka med mig

En solig höstdag sitter jag på en parkering med en liten tjej på ett och ett halvt år. Under tiden som vi väntar på resten av sällskapen plockar hon med stenarna nedanför på marken. Hon vrider och vänder på stenarna och känner på de olika ytorna på dem. Till slut plockar med ganska stor noggrannhet upp en utvald sten och tittar på mig, med en blick full av bus och glitter. Hon ger mig en inbjudande signal och sätter stenen intill örat och ringer. Vi ringer alla möjliga och småpratar tillsammans om lite av varje och trots att alla bokstäverna inte är på plats går det höra vad hon vill säga och vem vi ska ringa till. Efter en stund slutar leken och hon klättrar upp i mitt knä, glatt hejar hon på alla som passerar. Efter en stund kommer resten av vårt sällskap och den spontana lekstunden är över.

I leken kan en sten bli vad som helst med fantasins hjälp
Foto: Yamanaka Tamaki (CC BY-NC-ND 2.0)

I veckan har jag följt en diskussion på sociala medier om skillnaden på barns och vuxnas vokabulär.
Det var intressant att läsa om hur olika pedagoger lägger in olika innebörd i språkliga uttryck. Röster höjdes för att barn behöver möta pedagoger som använder svåra ord som "kompromissa" och "ställa upp" i de dagliga samtalen med barnen. Andra menade att det var svåra ord för barn att ta till sig och förstå. Diskussionen stannande kvar i mina tankar och jag har funderat över vad jag tänker om språk, ord och begrepp.
Jag tänker att barn behöver pedagoger som möter dem där de är i vardagen. Barn behöver pedagoger som ser vad de gör och som hela tiden bjuder in till kommunikation och samtal, både ute och inne, där barn befinner sig för stunden. När barn leker behöver de möta pedagoger som är nära barnen och sätter ord på det som händer i leken. De behöver möta pedagoger som snappar upp de sammanhang barn befinner sig inom och som skapar interaktioner. Som i exemplet med stenen, pedagogens roll är att bjuda in barnen till samtal eller lek och skapa sammanhang. Samma situation kunde lika gärna vara hämtat från förskolans gård där en pedagog snappar upp barnens låtsaslek och inleder en interaktion med barnen. Jag menar att pedagogens uppdrag är att möta barnen där de befinner sig.
Många kallar det vara "härvarande" pedagog. Genom åren i förskolan har jag mer och mer insett att detta är något som är svårt för många pedagoger. Att vara "härvarande" medför att pedagogen behöver se och anamma det barn gör för stunden och se värdet i det som sker i den spontana leken. Det är kanske lättare sagt än gjort i en barngrupp med högt barnantal, men där ligger också skickligheten och erfarenheten i pedagogens möjlighet att skapa interaktioner i nuet tillsammans med barnen. En del pedagoger kan vara själva med ett 10-tal barn och skapa både lugn och inbjudande atmosfär i gruppen. Andra tycker det är svårt och vet inte riktigt vart de ska börja ett relationsskapande. Är man osäker använder man kanske rösten eller hamnar i rollen att man känner behov av att man måste övervaka det som sker i gruppen.Därför är det så viktigt att vi delar med oss av olika erfarenheter till andra kollegor, Att vi diskuterar vad de ord vi använder betyder tillsammans med barnen så att de också kan få erfara vad olika ord betyder och vi kan få ett gemensamt språkligt sammanhang. Tillsammans skapar vi kulturen i förskolan och där ingår även det gemensamma språket och interaktionerna i barngruppen, Genom att vara nära barnen och använda ett rikt språk lägger vi en solid grund för språkutveckling.

Hur tänker du som pedagog att du kan underlätta för barn genom att vara närvarande eller härvarande pedagog? Vilka tips använder du för att underlätta för barn att delta i interaktioner tillsammans med kompisarna?